Hon ger kämparglöden ett ansikte!

Hon ger aldrig upp. Hon ger kämpaglöden ett ansikte. Många studerande på vår skola bär på spännande levnadsberättelser, men vi berättar dem alltför sällan. En som både imponerar och inspirerar är kurdiska Saadat. Tack vare enastående envishet, stor uppfinningsrikedom, okuvlig entusiasm och en älskad cykel har hon på tre år gått från total nybörjare till framgångsrik gymnasiestuderande. Trots att ingen skola från början tog emot henne och trots ett utvisningshot ständigt hängande över sig.

Läs om Saadat här.

För tre år sen kom hon till Sverige, som asylsökande. Hon kunde inte ett ord svenska, men var fast beslutsam att både få asyl och lära sig språket.

Ingen skola tog emot henne, inte ens Östra Grevie. Då köpte hon en whiteboardtavla och blev sin egen lärare. 15 nya ord varje dag, sju dar i veckan under sex månader. Det blir 2700 ord.

Många ord på ett helt nytt språk, men utan personnummer är det svårt att få en utbildningsplats på en skola.

Saadat gav sig inte. Hon cyklade runt och besökte Malmös olika språkkaféer och skapade sin egen personliga skola. Pratade med alla om allt, bara det var på svenska.

Via kompisar fick hon reda på att skolor som bedriver vuxenundervisning får ta emot en viss del elever som saknar personnummer.

Då blev hon än mer beslutsam. Besökte skolor gång på gång, också oss på Persborg. Till sist gav det effekt. Våren 2018 fick hon en plats på Östra Grevie Persborg. Då hade Saadats språk på ett år i Sverige utvecklats så mycket att hon kunde gå direkt in i en klass som gick sista terminen på grundskola.

Hon kände sig hemma från första stund. Skolan blev den direkta kopplingen till det hon tyckte var det bästa med Sverige. Att bli lyssnad till och respekterad, att få ha sin åsikt, att bli tagen på allvar. Demokrati på riktigt.

Då kom kallduschen. Trots att hon kom till Sverige för att förenas med sin kurdiska man, som redan hade uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap, fick hon nej till sin asylansökan.

Under närmare två år levde hon i praktiken ett slags dubbelliv. I skolan en utåtriktad, social begåvning med starka åsikter och stora studieframgångar. Ingen kunde se vad hon gick igenom.

Samtidigt kämpade hon dagligen men den malande oron över hur framtiden skulle se ut. Förnekade i det närmaste ett reellt hot om en väntande utvisning. Höll ångest och ängslan stången med febril aktivitet och ett ständigt leende.

Hon organiserade sig och engagerade sig i kampen för andra asylsökande, gick med kulturföreningar, blev zumbaledare och fortsatte använda friheten på sin cykel, Malmö runt i alla hörn. Maken och advokaten var de enda som visste och förstod pressen hon var utsatt för.

Den 22 april släppte allt. Då kom det befriande beskedet om permanent uppehållstillstånd. Tårarna rann.

Bara en termin kvar till studentexamen. Sen väntar framtiden. Utbildning till socionom, kanske statsvetenskap eller kanske fred- och konfliktforskning.

I det långa loppet siktar hon högt. Kanske en plats inom politiken. Riksdagen? EU? FN?

Huvudsaken är hon inte tappar målet ur siktet – slåss för utsatta kvinnor och mot diskriminering.