Klockan har börjat närma sig fem och utanför Teatro Massimo har människor samlats för att delta i en manifestation för de hundratals båtflyktingar som drunknade när italienska myndigheter vägrade ta emot deras båt. Unga män från Tchad eller kanske Nigeria står nära varandra och samtalar, de ropar hej när någon ansluter till gruppen, kramar om varandra och skakar hand; stämningen är förväntansfull trots det allvarliga ämnet.
Här står också vi och väntar på att manifestationen ska komma i gång. Det är fortfarande mycket varmt, säkert 27 grader, trots att eftermiddagen är sen och året hunnit glida in i oktober.
Mitt nordeuropeiska ordningssinne är irriterat: ”Det skulle ha börjat klockan fyra och en timme senare har fortfarande inget rört på sig!”, men det säger jag inte. I stället föreslår jag att vi tar en fika och kommer tillbaka om en stund.
Några kvarter från Teatro Massimo, på en bakgata i en av Palermos äldsta stadsdelar, har vi hittat ett café med bord i skugga. Salem, Cristina och Catty pluggar till socialpedagog och har valt att göra sin första praktik i Palermo på Sicilien. Studiekamraterna Fina, Willeke och Gabbi har gjort samma val, men vi ska inte träffa dem förrän senare ikväll.
Jag undrar vad de tycker om Palermo. De tre skrattar och talar i mun på varandra när de försöker förklara hur de första två veckorna varit. Catty utbrister:
”Det är sjukt vackert, helt magiskt!”
”Äventyr!” fortsätter Salem.
Cristina är mera nykter i sitt omdöme. Hon menar:
”Som skyddsombud reagerar jag. På arbetsplatserna har de inga raster och det verkar svårt för dem att ge besked om hur länge en ska arbeta om dagarna. Så ja, många olika intryck.”
De fortsätter att diskutera den intensiva trafiken, som gjorde dem skräckslagna i början men som de nu har vant sig vid. Sedan om maten och marknadernas fantastiska grönsaker och frukt. Cristina har bott sina första tjugo år i El Salvador och vet hur solmogen frukt ska smaka, skjuter fram huvudet och frågar:
”Har du ätit mangon? Den är krämig. Som kräm!”
Jag skakar skamset på huvudet, och bestämmer mig för att föra in samtalet på något annat. Jag frågar hur de bor och om de trivs. De turas om att berätta, fyller i varandras meningar och rättar när någon detalj blivit otydlig. Salem bor hos Gandolfo, en lärare som har ett rum med badrum att hyra ut. De delar kök och en stor takterrass med utsikt över bergen. Cristina, Catty och Willeke delar lägenhet och Fina och Gabbi en annan. Finas och Gabbis lägenhet är inte särskilt mysig, inte som de andras boenden, men så orättvist kan det vara. Alla bor i centrala Palermo och de som inte kan promenera till sina praktikplatser åker kollektivtrafik till ytterområden och förstäder.
Tre eller fyra gånger i veckan lagar de mat hemma. För Salem är det ganska nytt att själv laga mat, och han berättar stolt om sin pasta med räksås:
”Räkor, grädde, röd paprika, chiliflakes, vitlök, röd lök, salt och peppar. Pasta – så klart! Parmesan. Smakar bättre än på restaurang, jag lovar!”
Cristina och Catty berättar att de brukar laga mycket mat så att de kan ta med sig lunch dagen efter. Då blir det pastasås på chorizo eller en vanlig bolognese, pesto och kyckling kan en också komma långt med. Cristina blir inspirerad av Salems recept på räksås, och berättar om en egen rätt: tortellini med spenat och ricotta i en sås på grädde och pesto. Catty tycker om att sova länge på morgnarna, och missar ibland att få med sig lunch, därför har de också köpt frysta matvaror som pommes frites och fiskpinnar så att det går fort att laga till något på kvällen. Ja, och så var det ju den där mangon. ”Som kräm!”
Att göra utlandspraktik är mer än att göra yrkespraktik; en utlandspraktik är ett möte med en annan kultur, med människor som har andra erfarenheter än vad jag själv har och samtidigt precis samma erfarenheter, känslor och idéer som jag; det är också ett möte med mig själv och en utmaning som ger mig möjlighet att växa som människa. Catty gör praktik i ett boende för ensamkommande flickor, och tyckte det var besvärligt i början. Ingen i personalen ville tala engelska och själv talar hon inte italienska, men efter hand har de vant sig vid varandra och nu kan de kommunicera på andra sätt än med engelska och italienska. Salem och Cristina håller med – de acklimatiserar sig!
Mörkret har börjat lägga sig när vi promenerar tillbaka mot Teatro Massimo. Framför teatern talar unga män engagerat och på nyvunnen italienska. Åskådarna applåderar och några hurrar. Jag står en stund och lyssnar, men jag kan inte italienska och känner mig osäker på vad det är jag applåderar. Jag hälsar på några människor jag mött på praktikplatser tidigare under dagen. Särskilt Osman ler och skakar min hand upp och ner. Han arbetar i organisationen Send, har börjat studera på universitetet och har nog ett extrajobb för att tillsammans med sin fru försörja sig och barnen. Osman är 24 år och kom som båtflykting till Sicilien 2015. Jag och de andra börjar tänka på middag, men Osman ska stanna kvar en stund till så vi säger hejdå till varandra, och promenerar ut i ett kvällsvarmt Palermo.
Skrivet av: Stina Svensson
