Hennes första ord var ”krig” och första teckningen ett bombflygplan. Passionen för att teckna och skriva har följt Ahed Naji från krigets Syrien via Libanon till Sverige. Efter att ha jobbat sedan barnsben får nu studier och bildning det utrymme hon längtat efter.

Det överstrukna s:et i ordet Loser ger de inristade bokstäverna på halsen en ny mening: Lover. På ena ögonlocket Me, på det andra You.

– Tatueringarna på ögonlocken är de enda pappa gillar, annars avskyr han mina tatueringar, skrattar Ahed.

Själv älskar hon dem alla. Varje bokstav och teckning på hennes 24-åriga kropp betyder någonting och påminner henne om en händelse, tid eller person i livet.

Ahed fick en tatueringsmaskin av en pojkvän för nästan tio år sedan men det är först i Sverige som hon började använda den. Innan tecknade hon mest på papper. Fokus har varit porträtt, kvinnor, kroppar och kläder. Mest svartvitt.

– Youtube hjälpte mig mycket under min uppväxt, där lärde jag mig massor. Jag är tacksam över att internet var där när skolan inte var där, säger Ahed.

Hon älskade skolan och hade lätt för att lära som barn men fick börja jobba som tolvåring för att familjen skulle klara sin försörjning. Första jobbet var på ett bageri, därefter arbetade hon på restaurang och som engelsklärare. Barnarbete är inte tillåtet i Libanon dit familjen flytt från det palestinska flyktinglägret de bott i i Syrien, men Ahed såg mogen ut för sin ålder och arbetsgivarna sa åt henne att gömma sig i deras bil om det skulle bli ålderskontroll.

Idag bor Ahed tillsammans med sin pappa nära Östra Grevie folkhögskola och de har kommit varandra nära under tiden. Närmare än när de bodde ihop som familj i Syrien och Libanon.

När Ahed kom till Sverige beskriver hon det som att lära känna sina föräldrar och tre (nu fyra) syskon på nytt.

– Tidigare hade allt handlat om försörjning. I Libanon började vi jobba tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällen. Som ny i Sverige hade jag plötsligt fritid men inga vänner. Jag tillbringade den mesta tiden hemma, säger Ahed.

Det tog pappan fyra år innan resten av familjen kunde komma till Sverige från mammans hemland Libanon. Ahed minns sitt första möte med Sverige: ett iskallt december 2016, en ny atmosfär och en okänd doft. Fadern hade storslagna framtidsplaner och idéer för sina barn och Ahed kände en viss prestationsångest. Hon ville bevisa för sin pappa att hon kunde precis som hon under hela sin uppväxt behövt göra gentemot andra.

– De kallade oss palestinier ”lägerungar”. Det tror jag många palestinier har varit med om. Det har sporrat mig snarare än att ha sänkt mig. Pappa, som är palestinier, har lärt oss att vara stolta över vårt ursprung och jag har alltid varit duktig i skolan och utmärkt mig genom det så då har folk fått se vem jag verkligen är.

Den första tiden i svensk skola var svår, hon kände sig inte hemma på språkintroduktionen och slutade. I stället knackade hon på hos Malmös alla tatueringsstudior och visade sina verk. Efter många

”nej” och ”kanske senare” fick hon ett efterlängtat ”ja”. Sedan dess har hon tecknat hundratals fjärilar (varför vill kvinnor alltid ha fjärilar, undrar hon), religiösa tecken, namn och budskap.

Tatueringsjobbet är olikt Aheds tidigare arbeten. Tatuerandet är en passion där den som vill bli tatuerad öppnar sig för tatueraren och vice versa. Det blir lätt djupa samtal om existentiella frågor, säger Ahed.

Den första tiden i Sverige och även idag om svenskan inte räcker till, pratar Ahed engelska med sina kunder. Hon känner sig hemma i engelskan och beskriver det som att hon har öppnat sig själv mer på engelska än på arabiska. Hon har älskat det engelska språket sedan hon var liten. Som barn köpte hon alltid engelska magasin för veckopengen och hon läser fortsatt mycket på engelska.

– Jag har läkt mig själv genom att läsa, prata på och lyssna på andra på engelska. Vad jag läker?

Hon stannar upp. Funderar en stund.

– Jag läker resultatet av kaos. Det är mycket som har blivit bestämt över mitt huvud sedan jag var liten. Krig till exempel. Kriget tvingade oss att lämna Syrien. Jag lär mig mycket om mig själv i samtalen, om vem jag är och vad jag inte vill bli.

Hennes största rädsla är att bli bitter på livet, eller härdad, som hon själv beskriver det. Hon vill fortsätta vara den hon är, flexibel och formbar och bra på att ta in andra människor. Fortsätta arbetet med att utveckla sig själv. Se på sig själv utifrån utan att döma sig.

När denna artikel skrivs har Israel bombat och gått in med marktrupper i Gaza. 10 000 människor, varav flera barn och kvinnor har dödats och Ahed Naji sörjer. Hon har svårt att värja sig för sitt folk, palestiniernas, lidande. Decennier av ockupation och nu har Israel deklarerat krig i Gaza igen som hämnd efter att Hamas tagit sig in i södra Israel, dödat 1400 israeler och tagit cirka 200 personer som gisslan.

– När det är som värst försöker jag gå från det globala till det lokala. Fokusera på kärleken omkring mig genom att exempelvis leka och gosa med min femåriga lillasyster. Med henne har jag insett att livet är magiskt.

Nu när Ahed har läkt och landat i sig själv, vill hon fortsätta studera. Tatuera kommer hon alltid att göra men Ahed kan inte arbeta resten av sitt liv med tatueringar då det sliter för mycket på kroppen. Just nu gör hon det hon önskar: allmänbildar sig.

– Jag vill veta mer om kultur, psykologi, teologi och mänskligt beteende. Jag behöver samla det jag kan och sedan bestämma inriktning. Men jag läser för att bilda mig och utvecklas som människa, inte för att bli ett speciellt yrke.

Bild och text: Johanna Darnéus